Nu hade det blivit onsdagen den 18 oktober 2017. Dagen D. The big day. Min sista dag som tjockis.

 

Min man var oturligt nog i Stockholm med jobbet över natten. Han hade skickat med en använd t-shirt som luktade som honom och han hade skrivit fina meddelande på.

 

 

Min bästa vän hade skickat med en maskot som också låg nedpackad.

 

 

Så nu var jag redo. Klockan ringde tidigt då jag bor en lång väg ifrån Kristianstad. Ytterligare en dusch med Descutan stod på schemat. Ingen frukost, jag var fastande. Tabletter intogs dock. Rena kläder på. Jag åkte i leggings, linne och kofta.

 

Pirrig och väldigt glad och förväntansfull. Min syster sov hos mig, kära hon, och lämnade barnen på förskola och skola lite senare. Och så slog klockan 06.00 och mina fina svärföräldrar kom och hämtade upp mig. Och naturligtvis smet katten ut, där på morgonkvisten. Som tur är så fick jag in honom ganska snabbt igen. ?

 

Turen till Kristianstad var härlig. Vi åkte i mörkret och var framme vid sjukhuset vid 08-tiden.

 

 

Så tog jag min väska och travade in. Där träffade några fler som också väntade på sin operation. Jag visades in på ett rum där jag fick  byta om till patientskjorta. Haha. Den var JÄTTESTOR! Kul ändå, att man för en gångs skull inte behövde känna sig stor och fel. Att man får ett plagg som stramar eller inte går att stänga. Känner någon igen sig?

 

 

Men så var det alltså inte denna gången! Där satt jag i sängen  och väntade, glad som tusan. Så kom en undersköterska och gav mig id-band och vägde in mig (godkänd!) och sedan kom en sjuksköterska som gav mig läkemedel (kortison, smärtstillande och något annat tror jag) och satte en nål i armen. Sedan kom narkosläkaren och ställde några frågor. Sedan var jag förberedd. Jag bad läkaren att hälsa kirurgen att jag önskade vanliga stygn istället för de agraffer som de  brukar sätta på operationssåren och det var inga problem, det skulle jag få.

 

 

Jag kände mig toppen! Inte nervös alls, bara glad och förväntansfull. Jag ringde min man och sa Puss. Jag fick låsa in min väska i en skåp och så fick jag min säng. Har för mig att det var rum 10:2. Sängen vid fönstret.

 

 

Jag satt och läste lite. Skrev i min dagbok. Log. Längtade. Sa hej till någon ”kompis” som också väntade på operation. Och så plötsligt sa de att det var min tur. Vi körde min säng tillsammans till operationsavdelningen och där mötte min kirurg Kamran mig. Så gick vi i armkrok in på operationsrummet och jag lade mig på operationsbordet.

 

I sådan här miljö känner jag  mig trygg. Jag är ju både sjuksköterska och barnmorska och är van vid alla sådana här rutiner och saker. Så jag kände mig bara lugn och glad.

På bordet spände de fast mina ben och berättade att de gjorde så då de skulle komma att ställa mig upp genom att höja upp britsen. De skulle alltså göra operationen på mig stående. Det visste jag inte. Ganska spännande ändå. De har kommit på att operationen görs lättare på det viset.

 

 

Sedan så pratade de lugnt med mig, jag fick en mask över mun och näsa att andas i och narkosmedel i armen. Och sedan sussade jag gott och operationen skulle  börja.

 

 

 

Sharing is caring!

0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fler inlägg