Hej mina fina!

Ni är så fina och ni betyder mycket för mig. Det är ju för er jag skriver! Vilket betyder att jag gärna ser att ni får bestämma innehållet i bloggen! Jag har slängt ut frågan på Insta om vilka ämne ni saknar i bloggen och härmed kommer ett sådan. Tack @loveisjustyou! Hur berättar man för nära?

Min man Micke var med i hela min process. Han har varit med i hela mitt liv och mitt viktångestliv sedan 11 år tillbaka. Och sett mina toppar och dalar och följt och stöttat mig i mitt förfärliga viktkämpande. Han är den bäste och jag har aldrig dolt mig själv för honom, varken själva kroppen eller mina tankar. Men i början tänkte han saker som ”men om du nu vantrivs i din kropp, varför äter du så fel och tränar inte mer?”.. Det har han ”erkänt” för mig. Och jag förstår honom, Precis så var man tankar om mig själv. Varför klarade jag inte av att får mig att må bättre… Ja, det vet jag ju nu. 98% av alla som försöker göra en stor viktnedågn klarar det inte. Antingen klarar man inte det alls eller så klarar man det fint, och sedan går man upp allt med råge igen. Minns fortfarande med värme när läkaren sa till mig på första läkarbesöket på Kliniken 

Du vet väl om att det inte är ditt fel att du ser ut såhär?

 

Och jag tänkte… ”tack men jo, det är ju mitt fel ändå trots allt” och sedan fick jag lära mig om Ghrelinceller och kroppens svältförsvar. Och sedan dess så har jag ändrat hela min inställning till vikt och viktnedgång och jag vill bara SKRIKA ut det till alla andra överviktiga…. TA HJÄLP! Det är inte ditt fel att du inte klarar det själv!

Så på grund av den anledningen så är jag så hela öppen med min operation. Har aldrig låtit bli att säga det, jag har varit som en öppen bok angående operationen och varför jag gjort den. Och jag har faktiskt bara mött positiva reaktioner. Men kanske är det för att jag själv är så positiv…ingen vågar ifrågasätta mig.. hahaha 🙂

Så min man var så klart med på tåget från början. Vi var och är ett starkt team. Och han läste på om olika operationer och fördelar och nackdelar och risker och biverkningar. Och vi kom båda fram till att nu är riskerna att låta bli operation större (risk för diabetes, risk för hjärt/kärlsjukdom, risk för fler depressioner och låg självkänsla) än att faktiskt opereras och få möjligheten till ett annat liv, ett friskare och gladare liv.

Nästa personer i min sfär var våra föräldrar. Mina först, därför från början planerade jag att betala för operationen själv (hade blivit nekad av landstinget) och därför ville jag låna pengar av mina snälla föräldrar. De var först rätt oroliga men såg hur peppad jag själv var. Och min mamma har själv kämpat med övervikt hela livet och sett min dagliga kamp i så många år så även de hoppade glatt på tåget snabbt. Även mina svärföräldrar och syskon strax efter. En person som jag bävade lite för, att berätta för, det var min allvar bästa vän. Hon och jag har alltid stått varandra närmst i livet och hon och jag har också följa varandra i vår övervikt. Kämpat, peppat, gråtit och pratat ut. Lånat kläder av varandra. ja, det har liksom varit hon och jag i allt i livet, även tjockisheten. Och nu så hade jag alltså bestämt mig för att göra nåtts om förhoppningsvis skulle hjälpa mig ur det destruktiva i att vara överviktig.

Hon tyckte inte om det i början, som jag misstänkte. Hon blev orolig för mig, att något skulle gå snett, och hon var så klart också lite ledsen för egen del, att hon skulle vara överviktig kvar själv. Jag klandrar henne INTE för jag hade känt exakt samma sak om det var omvänt. Nu kan jag ju tillägga att sedan drygt 3 mån är hon också opererad med Gastric Sleeve 🙂 och vi har alltså följt varandra även i denna del av livet. Du och jag, bästis ♥. Så det blev ju toppen till slut ändå…

Ganska tidigt startade jag @livmedsleeve på Instagram och halvvägs i resan outade jag mig även på min privata Facebook, där jag tydligt berättade om min operation. Och när folk har frågat på barnens förskola/skola eller patienter som undrat på jobbet, så ha jag varit helt ärlig och stolt över vad jag gjort…

 

Väldigt nöjd med mitt beslut att operera mig!

Det enda kruxet i detta, det är nog barnen. Mina fina pojkar som är 7 respektive snart 3 år gamla. Mina lintottar och busungar. Ända sedan jag födde mitt första barn har det smugit sig på en oro för vad som ska hända dem senare i livet. Kommer de bli tjocka? Hur hindrar jag det? Hur hjälper jag dem utan att få dem att må dåligt. Jag vet ju att min egen mamma försökte hjälpa på alla sätt möjliga men det gick ju ändå som det gick för mig… Hur gör man???  jag har inge bra svar på den frågan.. MEN en sak som varit väldigt viktig för mig är att jag aldrig låter dem veta hur jag själv tyckt om min kropp. jag har ALDRIG pratat negativt eller gnällt över vikt eller dieter eller kalorier eller siffror eller celluliter etc framför dem. De har aldrig hört det förr, det lovar jag. Min son sa en gång till mig: ”vad stora ben du har mamma”. och då grät jag lite inombords men svarade glatt: ”ja, visst är det bra, jag är ju så himla stark” och han svarade då ”ja exakt, jag vill också bli så stark som du när jag blir stor”. ♥…….Men visst gör det ont ändå…

Jag och mina pojkar!

Så när det var dags för operation så ville jag inte heller spilla över denna vikthets och oro till dem. Min minste var bara 2 år då, så han förstod inte så mycket alls, men min store son, snart 7 år då, visste jag inte riktigt hur jag skulle tackla. Från början, alltså när jag skulle åka till operationen, sa vi bara att jag skulle iväg med jobbet. Vi ville inte oroa honom. Men när jag kom hem så berättade jag att jag hade opererat magen och därför kunde jag inte äta så mycket och behövde äta långsamt. Och när andra personer var i närheten så höll jag tyst om detta, så att han inte skulle höra. Men lite hörde han nog och därför ville jag berätta för honom ordentligt.

För någon månad sedan frågade jag honom om han sett att jag blivit mindre på kroppen. Det hade han inte, sa han. Fantastiskt eller hur? Men jag visade honom en före-efterbild på mig och det tyckte han var häftigt. Och så sa jag att jag fått hjälp att laga en sak i min mage som gjorde att jag nu är friskare och piggare och också mindre. Han accepterade den förklaringen och på många sätt så är den ju helt sann. Och konstigt nog har det inte kommit så många frågor. Så förhoppningsvis har jag lyckats genom att inte göra detta till så stor sak i livet.

Men han vet att även min bästa vän (samma som ovan) också gjort operationen och en gång efter det, då hon fick lite ont i magen, så sa han till henne: ”du måste äta långsamt..var försiktig”. Så gulligt. Han har alltså förstått allt som är skillnad på mig men verkar ändå inte tänka ut några bakomliggande orsaker till min operation. Och det är jag så nöjd med!

Min lilla gosse, snart tre år, är ju för liten för att förstå något om detta men när han blir stor kommer jag berätta även för honom, om han själv undrar eller hör någon säga något.

Så, det var mina tankar kring att berätta för nära och kära om operationen. Jag själv är helt öppen med detta men har respekt för de som inte vill vara det. Alla ska göra det som känns bäst, som i alla livets delar!

En bild från en annan fotbollsträning…

Nu blir det fotbollscup för sonen och jag tar med min termos och mellanmål till åskådarplatsen och hejar på!

Ha en fin lördag mina vänner!
Kram

Louise

Sharing is caring!

4+

Kommentarer

Du har alldeles rätt ! Man behöver stödet hemifrån när man gör en sån här operation.
Jag har också varit öppen från början med min operation och berättat och dom som inte gillat / tyckt om mitt beslut…. ja, det är deras åsikt.
Härligt att se och läsa om en som också är öppen och att allt funkat bra.
För mig funkar allt efter snart 3 år som opererad.

0

Hej
Jag har opererat mig för 1 år sedan och har hört så många negativa kommentarer från andra runt mig.
Jag mår jättebra idag och ångrar aldrig mitt beslut
Roligt att få ta del av din resa
Kram Jenny

0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fler inlägg