Jag är ny bloggare här på levdittliv.se och tycker att detta ska bli spännande och samtidigt lite läskigt. Här tänker jag dela med mig av mina erfarenheter och mitt liv och just idag firar jag dessutom 1 år som sleeveopererad!

Vem är då jag? Jo, jag heter Ursula, är fru och mamma till två vuxna barn som fortfarande bor hemma. Vi bor i ett hus strax utanför Malmö tillsammans med våra två högt älskade katter. Jag är lärare i grunden och förutom mitt arbete som specialpedagog så pluggar jag även deltid på universitetet. Det är fullt upp med andra ord!

På fritiden reser vi mer än gärna, jag älskar att se mig omkring i världen och upptäcka nya platser. Jag tycker även mycket om inredning och design, så pass mycket att jag skaffade mig en utbildning som inredare längs livsvägen för ett par år sedan men det blev aldrig något av det, jag vågade inte satsa. Men någon gång kanske jag tar tag i det igen, man ska ju aldrig säga aldrig! Mat är en annan passion, jag har ett gediget matlagningsintresse och experimenterar mer än gärna i köket med bra råvaror.

Jag har alltid gillat mat och haft anlag till att gå upp i vikt väldigt lätt, det är väl en kombination mellan arv och miljö, precis som för så många andra. Siffrorna på vågen har verkligen pendlat upp och ner under årens lopp men blev väl egentligen till ett problem först när jag flyttade hemifrån som 20-åring. Då valde jag kanske inte direkt den nyttigaste maten alla gånger och vikten påverkades såklart av all skräpmat. Efter det har jag fört en ständig kamp mot vikten under många år och det har varit ett evigt bantande och svältande känns det som. Jag har mer eller mindre saboterat min ämnesomsättning, kroppen har tagit stryk och har haft svårt att släppa ifrån sig vikt, även vid svält.

Det finns nog inte någon viktminskningsmetod som jag inte provat och mycket pengar har lagts på diverse sätt att gå ner i vikt under alla år. Det har varit mycket kalori- och pointsräknande med Viktväktarna ett antal gånger, olika shakes-, pulver- och soppdieter hit och dit, GI, LCHF och periodisk fasta av olika slag. Jag har skrivit in mig på Xtravaganza, med gruppträffar, träning och soppdiet och det senaste jag testade var Itrims metod. Visst gick jag ner en del i vikt men så fort jag släppte lite på det och blev lite mer tillåtande så ökade vikten igen såklart och därmed var känslan av hopplöshet tillbaka…

Det som är mest sorgligt är att jag har låtit min övervikt hindra mig från att göra olika saker och jag har aldrig levt ett fysiskt aktivt liv på det sättet som jag hade önskat. Min man däremot har alltid varit en hurtbulle som har tränat mycket och ständigt varit i farten, men inte hans soffpotatis till fru inte…

Min ömmaste punkt såhär i efterhand är det dåliga samvetet som jag haft när det gäller mina barn. Jag har faktiskt inte ”gjort saker” tillsammans med dem för jag har skämts för min kropp och dessutom har jag inte alltid orkat riktigt rent fysiskt heller. Badhusbesök och härliga dagar på stranden har varit ganska sällsynt i vårt liv och enkla saker som att cykla tillsammans eller leka, nej det har fått vara stillsamma lekar i så fall. Vi åkte i och för sig skidor i fjällen några gånger när de var små men det måste varit under några av mina lite smalare perioder när jag lyckades hitta skidkläder som passade. Ja, ni märker att det här grämer mig ordentligt och jag tycker som sagt att det är riktigt sorgligt att jag lät det gå så långt. Det som egentligen fick mig att till slut öppna ögonen på riktigt och inse att jag måste göra något drastiskt var att min mamma blev sjuk, kanske delvis på grund av övervikt. Jag är väldigt lik min mamma och vill ju helst inte hamna i samma sits…

För ungefär två år sedan var jag större än någonsin (igen!) och tog slutligen mod till mig och sökte hjälp via den offentliga vården. Gensvaret jag fick var inte så bra, tyvärr kvalade jag inte in till att landstinget skulle kunna hjälpa mig, jag vägde helt enkelt för lite enligt deras bestämmelser. Helt acceptabelt och inget att göra åt men jag köper inte sättet som svaret levererades på av läkaren på vårdcentralen, men det är en helt annan historia som jag nog kommer att skriva om en annan gång. Jag åkte såklart ner under isen igen efter det nedlåtande bemötandet och självkänslan fick sig återigen en törn.

För ganska precis ett år sedan bestämde jag mig för att operera mig privat istället och helt enkelt bekosta det själv. Såhär i efterhand är det helt klart ett av mitt livs bästa beslut!

När jag efter noggrant övervägande väl tog kontakt med Aleris så gick det väldigt fort, drygt två veckor senare hade jag fått min sleeve! Att det gick så fort var faktiskt lite tufft, första tiden bestod förutom att läka och vänja mig vid min nya mage också av att grubbla över vad jag egentligen hade gjort! Men nu ångrar jag mig verkligen inte, livet har förändrats mycket efter att drygt 35 kilo är borta och målvikten är nådd. Jag lever nu ett mycket mer aktivt liv än någonsin med träning och vardagsmotion. Jag orkar mer, jag syns mer och jag tar för mig på ett annat sätt.

Jag är så oerhört tacksam och glad för min minimage!

 

 

Sharing is caring!

4+

Kommentarer

Åh, vilket fint inlägg! Känner igen mig på allt, förutom att jag inte gjort min sleeve ännu! Operationen kommer dock, den 19/2 på Capio i Stkhlm.
Ska bli skoj att följa dig!

0

Hej och tack för dina fina ord! Är ju nybörjare på det här, men det är roligt att få dela med mig av mina erfarenheter. Lycka till med din sleeve, det kommer vara bland det bästa du gjort, jag lovar! 🙂

0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fler inlägg