Min obefintliga träning…

Jag trodde nog aldrig själv att jag någonsin skulle känna sug efter att få röra på mig och träna! Hade någon berättat för mig för några år sedan att det skulle bli så så hade jag skrattat högt.  Men tänk som det kan bli!

När jag var barn rörde jag faktiskt på mig en hel del. Jag tränade friidrott några år, gick på bordtennis  och tränade även lite fotboll under en period. Under några år var jag även med i Malmöflickorna som sysslar med dansgymnastik. Mitt minne av allt det där är att det var kul att motionera, aldrig jobbigt. Det var då en naturlig del av min vardag.

I tonåren blev det allt mindre och mindre rörelse och aktiviteterna blev mer och mer sällsynta… Efterhand som övervikten smög sig på så blev det också jobbigt att göra saker. Jag blev helt enkelt en riktig soffpotatis!

Under årens lopp hände det att jag försökte ta tag i min situation och påbörjade lite organiserad träning i form av Friskis&Svettis-pass några gånger, men slutade snabbt. Det var ju ansträngande! 😉 Emellanåt köpte jag mig också ett dyrt gym-kort som användes lite till en början, men efterhand mer och mer sällan. Jag försökte mig också på att springa i skogen i egen regi, men det rann oftast ut i sanden efter några gånger.  Ja, ni märker ju, ingen ordning alls. Jag återgick hellre till mitt stillasittande, det var ju skönast så.

Min kära make däremot, han har alltid varit i farten! Han har under alla år löptränat för att hålla sin astma i schack. Och inte nog med det, han har även tränat inför och genomfört både marathon, flera vasalopp och även ”En svensk klassiker”. Han har till och med gjort en Ironman! Man kan alltså lugnt påstå att vi har varit varandras motpoler när det gäller träning och rörelse. Men inte längre! Numera tränar jag faktiskt mer än vad han gör! 🙂

Ett lite mer aktivt liv i alla fall

Några år innan min sleeveoperation påbörjade jag faktiskt ett lite aktivare liv. Det blev ofta snabba promenader i Bokskogen eller i någon park i närheten på helgerna. Jag märkte att jag mådde bättre av det, framför allt efter att jag drabbats av utmattning på grund av mitt arbete och därför var sjukskriven en längre period. Mina raska promenader hjälpte mig framåt! Jag genomförde faktiskt också ett par motionslopp i form av ”Vårruset” på distansen 5 km.

   

Efter min operation

började jag med promenader, helt enligt rekommendation från Aleris. Långsamma sådana från början såklart, men efterhand blev det snabbare rundor och flåset förbättrades märkbart. Sporrad av det köpte jag mig ett gym-kort (igen!) några månader efter min operation. Jag ville försöka komma igång med både kondition och styrka. Min son tränar på samma ställe och han blev lite av min PT. Han gjorde upp ett program till mig och numera tränar jag där 3-4 gånger i veckan. Det har blivit en vana!

   

   

En och annan powerwalk försöker jag få till varje vecka. Dessutom känner jag att jag vill vidga mina vyer lite och har därför börjat gå på lite olika pass också. Bodybalance och andra pass där man jobbar med koordination och balans gillar jag. Men även zumba med lite mer ös är roligt. Det senaste jag provat och faktiskt fastnat lite för är bikramyoga i 40 graders värme.

Det är ju betydligt enklare att träna nu och att prova på nya träningsformer. En starkt bidragande orsak till det är ju att jag numera är 37 kilo lättare!  Jag kan jag till och med längta efter att få träna, bara en sån sak! 🙂

Jag tränar numera för att jag vill! Och för att må bra, ”shapea” till kroppen och överskottsskinnet lite och inte minst för att bli starkare. Det handlar inte om att bygga jättemycket muskler, för mig handlar det om välbefinnande.

Alltså, no more soffpotatis it is! 😉

Sharing is caring!

1+

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fler inlägg