Ibland får jag frågor om hur vägen till min magsäcksoperation var. Har tidigare skrivit om den här, men ni får den igen, dock i en lite annan tappning. Det är nästan precis 2.5 år sedan min op nu, men ibland behöver jag påminna mig själv om vilken förändring som har skett och det här är ett sätt.

Jag har alltid gillat mat. Jag har också haft anlag till att gå upp i vikt väldigt lätt och det är ingen bra kombo. De där förhatliga siffrorna på vågen har verkligen pendlat upp och ner under årens lopp men blev väl egentligen till ett större problem först när jag flyttade hemifrån som tjugoåring. Då var det ju inte längre någon som liksom kollade vad jag åt och istället blev det rätt mycket skräpmat. Ett stillasittande jobb och i princip noll rörelse på fritiden i takt med att vikten ökade gjorde ju inte livet lättare heller precis.

Jag har alltså fört en ständig kamp mot kilona större delen av mitt vuxna liv. Det har varit ett evigt bantande och svältande rent ut sagt. Men till och med vid ren svält har kroppen haft svårt att släppa ifrån sig vikt och jag har mer eller mindre saboterat min ämnesomsättning.

Testat nästan allt

Det finns nog inte någon viktminskningsmetod som jag inte provat och mycket pengar har lagts på diverse sätt att gå ner i vikt under alla år. Det har exempelvis varit mycket kalori- och pointsräknande med Viktväktarna många gånger. Även olika shakes-, pulver- och soppdieter har testats ett antal gånger. GI, LCHF och periodisk fasta har jag kört i flera omgångar. Jag skrev in mig på Xtravaganza med gruppträffar, träning och soppdiet och det senaste jag testade var Itrims metod.

Visst gick jag ner en del i vikt men så fort jag försökte återgå till lite mer normal/human diet så ökade vikten igen och därmed var känslan av hopplöshet tillbaka. Generna från min mamma blev mer och mer tydliga och jag började nog på sätt och vis acceptera att jag kanske alltid kommer att vara överviktig.

Ett stort hinder för mig själv

Det som är mest sorgligt är att jag har låtit min övervikt hindra mig från att göra olika saker och jag har aldrig levt ett fysiskt aktivt liv på det sättet som jag hade önskat. Min ömmaste punkt såhär i efterhand är det dåliga samvetet som jag haft när det gäller mina barn. Jag har inte ”gjort saker” tillsammans med dem för jag har skämts för min kropp och dessutom har jag inte alltid orkat riktigt rent fysiskt heller. Badhusbesök och härliga dagar på stranden har varit ganska sällsynt i vårt liv och enkla saker som att cykla tillsammans eller leka, nej det har fått vara stillsamma lekar i så fall. Vi åkte i och för sig skidor i fjällen några gånger när de var små men det var under några av mina lite smalare perioder när jag lyckades hitta skidkläder som var okej och som passade.

Ja, ni märker att det här grämer mig ordentligt och jag tycker som sagt att det är riktigt sorgligt att jag lät det gå så långt. Det som egentligen fick mig att till slut öppna ögonen på riktigt och inse att jag måste göra något drastiskt var att min mamma blev sjuk, kanske delvis på grund av övervikt. Jag är ju som sagt väldigt lik min mamma och vill självklart inte hamna i samma sits…

Hjälp!

För drygt tre år sedan var jag större än någonsin (igen!) och tog slutligen mod till mig och sökte hjälp via primärvården. Gensvaret jag fick var inte så bra, tyvärr kvalade jag inte in till att landstinget skulle kunna hjälpa mig. Jag vägde helt enkelt för lite enligt deras bestämmelser. Helt acceptabelt och inget att göra åt men sättet som svaret levererades på av läkaren på vårdcentralen var verkligen under all kritik. Det är dock en helt annan historia. Jag gjorde ett inlägg om det hela för ett tag sedan och man kan nog säga att jag kraschade helt enkelt.

Äntligen ett fantastiskt verktyg!

Efter att ha slickat mina sår ett tag, tröstätit och återigen ökat i vikt bestämde jag mig för att operera mig privat istället. Jag valde helt enkelt bekosta det hela själv. Så här i efterhand är det helt klart ett av mitt livs bästa beslut! När jag efter noggrant övervägande väl tog kontakt med Aleris så gick det väldigt fort. Drygt två veckor senare hade jag fått min sleeve! Att det gick så fort var faktiskt lite tufft, första tiden bestod såklart av att läka och vänja mig vid min nya mage. Men faktiskt också av en hel del grubblande över vad jag egentligen hade gjort! Det var tufft i början! Här och här har jag tidigare skrivit om min sleeveoperation och hur den gick till.

Men nu ångrar jag mig verkligen inte! Livet har verkligen förändrats mycket efter att drygt 37 kilo är borta. Målvikten nåddes efter 8 månader och jag är viktstabil sedan länge. Jag har lyckligtvis sluppit komplikationer och är otroligt tacksam för det! Livet är numera så mycket mer aktivt med vardagsmotion och ganska mycket träning.
Och vet ni? Orken finns där, jag syns mer och jag tar för mig av livet på ett annat sätt.

Visst har jag lite löst skinn här och där. Har fortfarande inte riktigt bestämt mig för om det blir en bukplastik så småningom, vi får se om jag vågar. Men det här med att kunna hålla vikten utan större ansträngning, det är lycka det! 

 Jag har fått tillbaka mitt liv helt enkelt!

Följ mig på instagram, där uppdaterar jag varje dag!

13+

Kommentarer

Du är fantastisk kära bloggkollega! Jag känner igen mig i en hel del av det du beskriver. Kram och bra jobbat!

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fler inlägg

This error message is only visible to WordPress admins

Error: API requests are being delayed. New posts will not be retrieved for at least 5 minutes.

There may be an issue with the Instagram access token that you are using. Your server might also be unable to connect to Instagram at this time.

Click here to troubleshoot.