Hej på er! Låt oss prata lite om ”gallstenshelvetet” som en del av oss viktopererade drabbas av. Det har dykt upp lite frågor kring just gallproblematik och jag tänker att då får det bli ett eget litet inlägg här om min erfarenhet av det.

Vi vet ju att om man tappar mycket vikt på kort tid så kan det tyvärr innebära en risk att även drabbas av gallstensanfall och fy fasen vilka problem det kan bli! Själv åkte jag på detta redan innan min sleeveoperation. Här har ni min historia.

Ont, ont, ont!

Jag har ju kämpat med vikten i hela mitt vuxna liv och har jojobantat så länge jag kan minnas. För nästan femton år sedan började mina gallproblem då jag återigen hade bantat ner mig ganska rejält. Men först kunde jag inte förstå varför jag fick så himla ont i magen ibland och oftast precis när jag ätit något. Det hela blev liksom bara värre och värre. Jag sökte upp läkare på vårdcentralen som menade att jag hade ont på fel ställe för att det skulle kunna vara gallstensbesvär. Man skulle ha ont på högersidan medan mina besvär satt mer ”mitt i”, i mellangärdet. Eftersom jag inte hade smärtor just när jag var där så blev jag hemskickad som den hypokondriker jag är och beordrad att söka akut nästa gång besvären uppstod.

 

Tillfälligt smärtlindrad

Efter det blev det några turer till akutmottagningen med smärtor som var helt sanslösa. Det onda kunde hålla i sig allt från en halvtimme upp till några timmar. Till saken hör att jag har ganska hög smärttröskel och tål en hel del. Men den här intensiva smärtan klarade jag inte ut och ibland kräktes jag rakt ut… Efter några sprutor med morfinpreparat skickades jag hem helt däckad då pinan lyckligtvis klingade av. Läkaren skrev ut kramplösande stolpiller att ta till vid besvär. Men ingen tog liksom tag i mina återkommande problem och själv var jag otroligt påverkad av smärtan och otroligt glad när det var över. Tills nästa gång den uppstod….

Missad släktträff

Jag fick gallstensanfallet från helvetet på en släktträff i Småland och var tvungen att uppsöka akuten i Växjö. Jag hade egentligen känningar redan när vi körde hemifrån men ville så gärna åka så jag försökte nonchalera det. Maken körde och barnen satt i baksätet. De timmar det tog att köra dit satt jag stel som en pinne medan smärtan eskalerade långsamt. De kramplösande stolpiller jag fått utskrivna hade ingen effekt och väl på plats hade jag så ont i övre delen av magen så jag inte visste var jag skulle bli av.

Väl inne på akutmottagningen fick jag träffa en läkare som menade att det kunde nog inte vara gallstensbesvär för då hade jag ”krupit in” av smärta. Att jag varken kunde sitta, ligga eller stå utan bara vandrade omkring kommenterades dock inte. Efter att ha väntat ett tag i väntrummet avslutades även detta akutbesök med ett par morfinsprutor. Jag var äntligen smärtlindrad, rejält lullig samtidigt som kalaset var över. Jag kollapsade av lättnad i bilen hem.

Ensidig kost och blodprover

Efter det tog jag kontakt med min vårdcentral igen och denna gång tog de i alla fall lite blodprover. Det visade sig att jag hade riktigt dåliga levervärden och med mina hypokondriska drag så betydde det bara en sak. Jag hade fått levercancer och mina barn skulle nu få växa upp utan sin mamma!!! Min läkare försökte lugna mig och beslutade att jag skulle göra ett ultraljud och remiss skickades iväg för detta. Det blev alltså till att vänta och under tiden skrevs mer kramplösande medicin ut.

Medan jag väntade på en kallelse till ultraljud hade jag återkommande anfall och tvingades uppsöka akuten flera gånger. Jag vågade inte heller äta riktigt då det oftast var efter en måltid som smärtorna kom. Drickyoghurt och banan var i princip det enda som funkade utan att utlösa anfall. Ett och annat knäckebröd kunde också slinka också ner om jag tuggade långsamt. Jag blev alldeles för smal vilket i sig var en helt ny erfarenhet för mig…

Äntligen ultraljud!

Till slut blev jag i alla fall kallad på ultraljud och visst var det gallsten! De hittade tolv stycken ärtstora stenar som vandrade fram och tillbaka och som även blockerade gallgången till och från. Det var alltså det som ställde till det något oerhört för mig! Eftersom att jag hade flera anfall i veckan beslutades det att jag skulle sättas upp på väntelista för operation. Tyvärr var väntetiden hela tre månader…

En hel del morfinpreparat och livsfarligt tillstånd…

Det funkade oftast inte att häva smärtan hemma med mina utskrivna preparat, bara vid något enstaka tillfälle. Därför fick min man fortsätta att skjutsa mig till akuten för fler sprutor. Vid ett tillfälle när jag kom in på akuten visade det sig att jag hade fått bukspottkörtelinflammation och blev inlagd. Vi pratar alltså om ett tillstånd som kan vara livshotande. Jag blev inlagd direkt med dropp och var tvungen att bli kvar fastande i två dygn för att få ner svullnaden på bukspottkörteln. Då blev jag riktigt rädd, människor dör ju av sånt! Både jag och familjen var förtvivlade!

Eftersom jag hade flera anfall i veckan beslutades det till slut att jag omgående skulle opereras i Malmö. Detta trots att de egentligen bara utförde akuta gallstensoperationer. Men såklart så drog allt ut på tiden för på operationsdagens morgon ringde de och ställde in. Det hade kommit in annat som det var mer bråttom med, vilket det självklart inte gick att göra något åt. En ny operationstid bokades in någon vecka senare. Under tiden hann jag dessvärre med några fler gallstensanfall och därmed ytterligare besök på akuten för fler morfinsprutor…

Äntligen operation!

Till slut blev jag äntligen opererad och en vanlig titthålsoperation gjordes. Dagen därpå fick jag åka hem med mina tolv gallstenar i en liten burk. Jag hade lite ont i axlarna efter gasen som de sprutar in för att lättare komma åt, men äntligen smärtfri för övrigt!

Gallstensoperationen satte slutligen punkt för dessa fasansfulla smärtor som jag på riktigt kan jämföra med hur det är att föda barn eller till och med ännu värre! Det var verkligen fruktansvärda plågor som totalt däckade mig flera gånger i veckan! Istället kunde jag åter leva normalt utan rädsla för att få ont och till min stora lycka funkade det äntligen att äta igen. Maten smakade nu riktigt gott och ingen var gladare än jag! Konsekvensen av det blev såklart att vågen började ticka uppåt igen och drygt ett år senare vägde jag återigen alldeles för mycket. Jojobantandet började återigen, men det är en helt annan historia.

Jag tycker att det ofta talas lite tyst om den här komplikationen av snabb viktnedgång. Att en del drabbas nämns lite i förbifarten ibland. Eller har jag fel? Jag vet i alla fall att några drabbade läser här ibland, men är det kanske fler än vi tror? Ge gärna ett litet avtryck i kommentarerna om du vill.

Det här blev ett lååååångt inlägg, stort tack för att du läser! Jag finns på instagram om du vill ha dagliga uppdateringar med matinspiration och livet efter en sleeveoperation. Och glöm inte att trycka på lilla tummen här nere till vänster!

Trevlig helg! Kram Ursula

20+

Kommentarer

Hej, jag opas 17 maj det blir en sleeve. Jag började med pulver i feb för att gå ned inför min höft op.
Alla vikt operationer är ju inställda pga pandemin (vilket jag varit jätte ledsen över) då bestämmer man att jag ska få op i alla fall… Lycka Så har nu ätit pulver ett tag och vikten kryper sakta nedåt.
Jag sitter i rullstol pga höften så kan inte promenera eller nåt. Tar massor med smärtstillande och har även morfin plåster.
Det är nu något märkligt händer. Tätare och Tätare!!! Jag får kraftiga smärtor i mellangärdet och det strålar bak på ryggen. När jag läser ditt inlägg här anar jag problemet….kan detta vara allmänningar? Trots allt smärtstillande så gör det fruktansvärt ont..
Så glad jag hittat din blogg
Kram/Cina

0

Hej! Så roligt att du hittat till min blogg!
Härligt att du ska få din sleeve trots att många operationer är inställda. Och ja, det låter ju onekligen som om dina smärtor som du beskriver skulle kunna vara gallrelaterade. Det måste nog kollas upp tänker jag.
Stort lycka till med både höftoperation och sleeve och tack för dina fina ord!
Kram tillbaks ❤️

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fler inlägg

This error message is only visible to WordPress admins

Error: API requests are being delayed. New posts will not be retrieved for at least 5 minutes.

There may be an issue with the Instagram access token that you are using. Your server might also be unable to connect to Instagram at this time.

Click here to troubleshoot.