Första mötet med hälso- och sjukvård inför en eventuell magsäcksoperation

Jag har ju som jag nämnt tidigare kämpat med vikten och bantat mer eller mindre hela mitt vuxna liv. För lite drygt två år sedan kom jag till ett läge där jag för första gången i mitt liv övervägde möjligheten att kanske kunna göra en operation för att minska magsäcken. Jag var så otroligt less på att jojobanta och svälta mig själv. Jag mådde inte alls bra, varken fysiskt eller psykiskt. Just då bar jag på cirka 30 kilo för mycket och sökte därför info på nätet för att se om jag kunde få någon hjälp.

Riktlinjer

  • För att få göra en magsäcksoperation genom landstinget ska du i de flesta landsting ha ett BMI över 35.
  • En del landsting tillämpar BMI 40 som normalgräns men BMI 35 kan komma ifråga om man till exempel lider av diabetes eller sömnapné.
  • De flesta privata aktörer däremot har en gräns på BMI 30 för att det ska bli aktuellt med operation men då kostar det ju en slant.

Så pass mycket info fick jag alltså fram när jag började min research. Jag anade väl nånstans att jag inte skulle kvala in till att erbjudas en överviktsoperation genom landstinget. Men hoppet är ju det sista som överger en och till slut tog jag mod till mig och ringde för att boka en tid på vårdcentralen för att eventuellt kunna få en remiss.

Kontakt

När jag ringde till vårdcentralen möttes jag av en riktig surkärring i tidsbokningen. Hon meddelade överlägset att eftersom mitt ärende minsann inte var det minsta akut så fick jag bereda mig på att vänta ett tag. Hon bokade därefter in mig på en tid drygt tre månader senare… Jag som brukar ha mål i mun blev helt stum av hennes bemötande och kom mig inte för att ifrågasätta det överhuvudtaget. Då passade hon på att avsluta samtalet illa kvickt. Så där satt jag med telefonen i handen och fattade inte riktigt vad som hade hänt. Några veckor hade jag väl räknat med att få vänta på en läkartid, men kanske inte flera månader direkt…

När det började närma sig så började jag bli nervös. Men jag kunde ju knappast få ett sämre bemötande än jag fick när jag bokade tiden resonerade jag. Så fel jag hade…

 

Läkare i behov av en ordentlig charmkurs

Läkaren jag skulle träffa tog god tid på sig innan han dök upp. Cirka 45 minuter efter utsatt tid kom han äntligen. Det kan bero på akuta händelser och jag säger inget om det. Men jag lade genast märke till att han när han väl dök upp så verkade han direkt ointresserad. Han mötte inte ens min blick! Jag blev såklart ännu mer nervös och när jag lite osammanhängande framförde mitt ärende synade han mig utan ett ord uppifrån och ner, riktigt nedvärderande. Han pekade därefter på vågen som stod bredvid britsen jag satt på och sa att jag skulle ställa mig på den. Jag tog av mig skorna, gjorde som han sa och höll andan.

 

Konsten att såga längs fotknölarna

Jag hade inte vägt mig sedan jag fick min tid hos läkaren tre månader tidigare och visste inte riktigt vilken vikt som väntade. Det enda jag visste var att jag bar på en rejäl övervikt. Vågens siffror lyste ilsket rött och visade att jag vägde 105 kg. Först efteråt räknade jag ut att det motsvarade ett BMI på 35.4 och räknades som fetma grad 2. Men det var inget som läkaren brydde sig om att kolla där och då. Han mötte som sagt inte min blick utan fäste istället blicken lite till vänster om mitt huvud. Därefter sa han på ett otroligt överlägset sätt:

”- Lilla vän. Du har två val. Antingen går du hem och äter upp dig lite mer än vad du redan har gjort eller så får du faktiskt betala för en fetmaoperation själv. Vi har en gräns på BMI 40 för att vara aktuell för sådana operationer i det här landstinget och du kvalificerar dig inte för det. Jag behöver jag ingen BMI-räknare för att kolla det. Det syns.”

Illa bemött, bedömd och bortdömd…

Det han sa var alltså ”- Du är fet men inte tillräckligt fet”, fast med lite andra ord…

Jag tror att jag satt och gapade av förvåning över hans överlägsna attityd och bemötande. Han fick mig helt ur fattning, jag var mållös! Han frågade inget! Inte hur jag mådde, inget om min vikthistorik, inte hur jag kommit fram till mitt beslut, ingenting! Han gick helt sonika ut genom dörren istället. Han sa varken tack eller adjö!

Jag tappade det helt där och då, självkänslan fick sig återigen en rejäl smäll. Jag var alltså inte tillräckligt överviktig för att få hjälp. Och det är okej, regler är regler, det var inte det jag reagerade på. Det som tog mig så hårt var sättet som jag blev bemött på, jag kände mig riktigt jäkla idiotförklarad!

Så vad gjorde jag då? Jo, jag gick hem och slickade mina sår, tröståt mig till några kilon till och var helt under isen ett bra tag. Sedan tog det mig nästan ytterligare ett år av mer bantande och svältande innan jag bestämde mig för att försöka genomföra en operation privat istället. Och det, mina vänner, är ett av mina bästa beslut någonsin!

Behöver jag säga att jag aldrig mer tänker sätta min fot på den där vårdcentralen?

Kommentarer

Jag som jobbar inom vården säger; maila läkarens chef och tagga detta inlägg. Så här får man inte göra!
Kram
Louise

0

Jag har varit i kontakt med både ansvariga och patientnämnden, med blandat mottagande. Den aktuella läkaren jobbar inte kvar längre som tur är. Tyvärr arbetar han ju säkert någon annanstans… Har också listat mig på en annan vårdcentral då det inte är första ggn jag/vi blir tråkigt bemötta där. Men jag har numera lämnat det hela bakom mig, även om det såklart satte sina spår.

0

Tack för att du delar med dig och så otroligt trist upplevelse 🙁 Dock också mitt skäl till att jag inte ens valde att försöka få remiss genom sjukvården. Orkade/orkar inte ta mig igenom något sådant mentalt. Utan väljer att betala själv. Operation 1/4 på Aleris i Malmö så nu börjar det närma sig…

0

Tack för att du läser och även kommenterar! ??
Ja, så himla tråkigt att man ska behöva vara rädd för hur man ska bli bemött! Tydligen vanligare än vad jag trodde, med tanke på reaktionerna jag fått genom detta inlägg… Sorgligt att en del får bete sig hur som helst och fullkomligt trampa på någon som redan ligger. ??
Men lycka till med din op! Det kommer vara bland det bästa du gjort, jag lovar! ? Aleris i Malmö är ett superbra val, jag gjorde min sleeve där!

0

usch för dåligt bemötande. Själv samlade jag mod, läste på och blev faktiskt rekommenderad av en gyn-läkare jag träffade inför sterilisering att söka hjälp hos vårdcentralen för att få hjälp med viktnedgången. Så ringde jag och berättade att jag nu hade 42 i BMI och att jag försökt så många gånger bara för att gå upp vikten igen + lite till. Jag berättade även om gyn-läkarens råd till mig.

Sköterskan i telefonen lät helt frånvarande och sa typ – du skulle inte kunna prova viktväktarna då?

Då började jag gråta och sa att jag provat viktväktarna flera gånger + allt annat jag kunnat hitta. Att det fungerat men bara tillfälligt, att jag alltid gått upp det jag gått ner + några kilo.

Nej, det trodde hon inte riktigt på men hon skulle prata ihop sig med en kollega och återkomma.

Tiden gick och senare samma dag blev jag uppringd av en diabetessköterska. Hon sa att hon tittat på de prover jag tog ett par månader tidigare och att de underligt nog var helt perfekta. Därför kunde hon inte se någon anledning till att jag skulle behöva någon hjälp från sjukvården, dessutom hade de ingen egentlig sådan hjälp på min vårdcentral utan alla hade fått lite grundläggande info.

Jag fick i alla fall en tid till diabetessköterskan. Jag fick väga mig och berätta om min längd och hon berättade att hon kunde remittera mig till en grupphjälp via sjukhus på annan ort. Jag tackade ja för att jag ville få till förändring och för att jag insåg att jag ändå inte kommer att få någon hjälp.

Så fick jag komma på möte till viktminskningsgruppen och den verkade helt okej. Jag frågade om operation men fick veta att det behövde jag remiss från min vårdcentral för att få. Hur som helst var jag helt inne på att även prova gruppterapi.

Var på möten med gruppen två gånger och skulle sedan få träffa gruppens läkare (gruppen hölls av psykolog och sjukgymnast). Jag var så nervös inför läkarbesöket för vi hade fått veta att det fanns nya mediciner på marknaden som man kunde få utskrivna. Jag kom dit och läkaren sa – jag vill börja med att visa prislistan för jag avskyr att berätta om tabletter som kan hjälpa men som den som behöver dem inte har råd med.

Jag fick se tre läkemedel. Ett som var subventionerat och två som inte var det. Det som var subventionerat kostade 250:- i månaden har jag för mig medan de två som inte var det kostade mycket mer – 2500:- i månaden om jag inte missminner mig helt. La dock inte infon på minnet eftersom den billigare medicinen skulle ge ca 3% viktnedgång, ja tre procent. Den dyrare medicinen kunde ge 10% viktminskning under ett år, men det kunde även fungera sämre så klart.

Jag berättade då för läkaren hur jobbigt det varit för mig att ta mig till gruppträffarna. Att jag fått tagit bussen 9.00 för att det inte gick någon senare för att komma till gruppträffen 15.15. Hem fick jag sedan vänta på bussen som gick 18.25. Det blev långa dagar som jag inte orkade med i en buss där jag knappt fick plats på sätet, där panikångesten formligen höll på att ta kol på mig. När jag sedan var på plats i staden, vad fanns då att göra – jo sätta sig på McDonalds och trösta sig med mat.

Jag förklarade att jag försökt få remiss från VC men att de bara rekommenderade VV samt sedan efter en tid gruppterapin. Hon förstod mig och hon var så himla bra – den bästa läkare jag träffat! Besöket bytte inriktning och jag fick berätta om vad jag läst mig till om operation, eventuella biverkningar och varför jag tänkte att det skulle vara bra för mig!

Vi pratade ganska länge och hon var så förstående och empatisk! Hon ansåg att jag hade väldigt bra kunskap och mycket goda skäl till varför en operation skulle fungera väldigt bra på mig. Hon lovade mig att hon skulle skriva remiss och att jag kunde sluta i gruppterapin.

Sedan dess har jag fått inbjudan till information om operation vilket jag längtar efter. Jag har också fått veta att det kan komma att ta ca 9 månader innan jag kan opereras men det är jag helt okej med. Jag sa att jag läst att man ska ta hand om sin mage som en bäbis efter operation så då är det inte mer än logiskt att det också tar sisådär 9 månader innan ”bäbisen” är min så att säga.

Jo, läkaren sa också att hon personligen skulle prata med vårdcentralen så att fler slapp behandlas så som jag hade behandlats!

0

Hej V!
Vilken resa du går igenom!
Jag har fått så många privata meddelanden och kommentarer om detta och jag blir så ledsen när jag läser om det bemötande som många av oss råkar ut för! Hoppas att du får din operation hyfsat fort ändå, det kan ju ta tid när det går via landstingen, tyvärr.
Den här viktresan är ju inte någon quickfix som så många tycks tro, det handlar ju faktiskt om att få tillgång till ett redskap! Det är ju fortfarande vi som individer som gör det svåra jobbet med mående, matintag med mera. Man måste bryta mönster och satsa på sig själv! Det kommer du att fixa! Stort lycka till på din viktresa och tack för att du delar med dig! Det är viktigt att synliggöra hur det många gånger kan gå till!
Heja dig!

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fler inlägg