Ljuvliga ledighet.

Idag är min första semesterdag, och jag njuter redan massa. Sov lite längre än vanligt och fick kaffe på sängen. Så små saker men så underbart att få äga dagen själv utan väckarklocka, Outlook och klockslag att passa. Dessutom kom faktiskt några glädjetårar när jag vägde mig. Idag passerade jag en viktig siffra som jag längtat efter länge. Tänk vad den där rackarns vågen påverkat mig genom hela livet, men idag kom faktiskt glädjetårar. Upplever att den alltid stått i badrummet  genom åren och blänkt illa på mig, och skickat mig skuldkänslor om att jag alltid misslyckats på det ena eller andra sättet, med mitt kämpande i mat och motion. Om jag har ätit har det många gånger varit fel, och alla saker man borde gjort men inte lyckats med. Kanske känner du igen dig?

Så idag säger jag till vågen. Du ser, jag kunde !! Jag behövde bara rätt hjälp, och möta människor i vården som kunde ge mig det. Taskigt för dig 🙂

Imorgon tisdag skall jag börja min juli utmaning att sakta börja springa. Min klocka har gett mig ett tydligt löppass som jag skall följa. Läste ju om Maria som också bloggar här, och hon peppade mig, Tack för det. Har alltid tyckt att det ser så härligt ut att kunna springa och rensa hjärnan. Dessutom är ju inte insatsen så stor, jag menar då att ta sig till ett gym eller pass utan man kan dra på sig skorna vart man än är och springa en tur. Så imorgon skall jag börja spring-gå om vartannat för att sakta ta mig mot målet – att kunna springa 5 km. För visst är det så att jag fortfarande är tung och jag behöver passa mig för att få onda knän och fötter men jag tror verkligen det kan fungera, och jag vill så gärna.

Idag väntar lite trädgårdsarbete. Vi murar rabatter framför vårt hus då det inte funnits några innan. Vilken skillnad det blir med blommor och vackra buskar som vajar i vinden. Hela utseendet på huset har förändrats och det är en skön känsla att faktiskt kunna vara med och sitta på huk och kunna böja sig för att plantera växter. Låter kanske konstigt, men ni som förstår – förstår. Kvävningsfaktorn har minskat radikalt då det är mindre och mindre som tar emot när man böjer sig 😉 Ja, herregud men så är det helt enkelt. Tänk så stora saker ( för mig) som förändrats radikalt och helt underbart i många små och vardagliga saker. Tror det kanske är svårt att förstå om man aldrig varit överviktig? Fast det är ju också dom känslorna som gör att jag ibland måste stanna upp för att ta in känslan och komma ihåg hur det varit tidigare. Allt ifrån att kunna sitta med det ena benet över det andra, böja sig ner och knyta mina skor, köpa kläder i vanliga affärer, kunna sitta i alla stolar och ja…listan är lång. Jag skriver i en liten önskelista för att kunna beta av fler och fler saker som jag klarar av att göra och nu har jag rätt många saker uppfyllda. Asså känslan är magisk, trots att resan inte ännu inte är färdig. Otroligt tacksam över att min kropp tar emot operationen, och jobbar med mig i fortsatta resan.

Upplever att jag är duktig på att få i mig maten ordentligt, samt mina viktiga vitaminer, men jag behöver fortsatt träna på att få i mig vattnet. Det är svårt. Har ni tips tar jag gärna emot dom. Blandar vattnet med allt möjligt som frukt, lightdryck men det går verkligen inte. Kan ännu inte klunka i mig vattnet utan dricker med sugrör. Det är det enda sättet som funkar just nu. Tyvärr är 2 liter ett stort berg för mig att ta mig över varje dag och jag lyckas sällan. Däremot har det blivit lite bättre då jag har det i Baricol termosen, kanske för att det är ett mindre mått och för att vattnet håller sig kallt länge? Jag vet inte….men resan fortsätter och någongång kommer jag fixa det också.

Ha nu en fin vecka och ta hand om er.

 

Kramar // Maddie