Hej på er!

Är allt bra? Idag tänkte jag berätta lite om mig själv.. är ni redo? ☺️

1981 föddes jag som lillasyster till en bror och en syster, 13 och 10 år äldre än mig. Sladdis alltså. Fantastisk barndom i Skåne och Zambia i Afrika. Under några år bodde vi på båda ställe. Världens bästa föräldrar.

Övervikten smög sig på kring mellanstadiet. Började mitt destruktiva mående. Ständigt dåligt samvete för maten. Och samtidigt min kärlek till mat. Svårt.. första gången på Viktväktarna. Lyckades lite och misslyckades mer…

 

Högstadiet var hemskt. Passade inte in någonstans. Hade fina vänner men också inte så fina vänner, för att de råkade vara populära. Vågade inte stå upp för mig själv och lät andra trampa på mig. Tänker inte tillbaka på den tiden med glädje, av många anledningar. Idag vill jag bara gå tillbaka och krama om den tjejen som tyvärr grodde den där hemskt dåliga självkänslan då. Mina fina föräldrar och syskon har egentligen gjort allt rätt, de har älskat mig ovillkorligt alltid, men grupptrycket och önskan att passa in med de jämnåriga var så mycket större. Oroar mig själv inför mina barns uppväxt. Vill så innerligt inte att de ska må som jag gjorde..

Gymnasiet var bättre. Passade in där mer och fick fina ”riktiga” vänner. Lyckades väl i skolan, fick bra betyg. Och det är det som är så konstigt… att jag egentligen haft ett bra självförtroende. Men självkänslan har aldrig varit bra. Har liksom alltid vetat att jag kan… att jag vet… att jag klarar av saker…! Men jag känner alltid att jag inte duger riktigt ändå…

Efter gymnasiet reste jag med vänner. Gick ner 16kg på 6 mån. För att jag inte åt. Inte självvalt. Utan pga att vi hade dåligt med pengar (som man ska ha på en backpackerresa) så åt vi mest pommes, nachos och någon pizzaslice här och där. Och massa öl. Konstigt nog gick jag alltså ner i vikt på det… Men jag åt så lite. Och hade så kul. Och var i full gång hela tiden, och hann inte äta så mycket. Konstigt. Men det är också det som gjorde att jag så småningom valde Sleeve istället för Gastric Bypass. För att mitt ”fel” har alltid varit att jag äter för mycket.

Efter resan flyttad jag hemifrån och till egen lägenhet i Lund. Pluggade ekonomi och sedan flyttade jag till Malmö och ändrade riktning, läste istället till sjuksköterska och trivdes som fisken i vattnet. Jobbade som det ett tag och läste sedan vidare till barnmorska, världens bästa yrke!

Vägde nog kring 80kg där i de åren. Men säkert 5kg upp och 5 kg ner då och då. Rund men inte så farligt. Och sedan under 10-15 år, två barn och livet… så ökade jag sakta men säkert i vikt. Vägde 91 när jag blev gravid med mitt första barn 2011. Vägde 100 när jag blev gravid med mitt andra 2015. Och efter hans födsel tappade jag all tro på mig själv…

Gått på Viktväkarna fler gånger än du kan tro. Soppdieter, GI, LCHF, 5:2… Och utöver alla dieter så drev jag mig längre och längre ner. Har en make som är den bäste i hela världen. han peppar och stöttar.. men det har liksom inte hjälpt. Kände mig lägre och lägre ner i en spiral. Fick depressioner då och då, korta, och klarade ta mig ur dem med terapi och min mans stöd. Men ändå. Fick panikångest några gånger per år. Förlorade hoppet…

2016 började jag fundera på op. Men var rädd. Vågade inte narkosen. Var rädd för att dö och för att få komplikationer.

Jag på sommaren innan operationen

2017 gav jag upp. Min dåliga självkänsla och mina ångestattacker var värre än operationens eventuella komplikationer. Började inse att jag var 36 och min övervikt gav stora risker för diabetes och hjärt-kärlsjukdomar. Då tyckte jag istället att operationen var en mindre risk än allt det där andra. Så jag började läsa på.

Detta är min ”före”-bild

Och resten är historia. Mer kan ni läsa om här och här.

Och vem är jag då. Glad. Fjantig. Seriös. Dålig på konflikter. Rädd för spindlar och ormar. Älskar resa och laga mat. Ganska principfast. Duktig flicka. Bra mamma. Bra fru. Gillar vin och choklad och ost. Gillar inte selleri eller makrill.

Största skillnaderna på idag och för 1 år sedan: Ingen panikångest. Ingen ångest heller egentligen, bara ”vanliga” svackor. Inte ont i hö knä. Piggare, gladare. Gillar mig själv. Står mer upp för mig själv vilket har resulterat i att jag ibland är lite argare. Tänder liksom till lite snabbare om jag blir arg, tror det faktiskt har med det ökade självförtroendet att göra.

 

Lättare i sinnet, barnsligare, modigare. Sover bättre. Tänker väääldigt sällan något negativt om mig själv. Behållt min kärlek till maten men är inte fixerad vid det som tidigare.

Så..det var lite om mig själv. Vem är ni då?

Ha en fin dag!
Louise

Kommentarer

Så modig du är och så fint du beskriver din akilleshäl!
All heder åt dig min fantastiska dotter.
Massor med kärlek
Mamma

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fler inlägg