Detta inlägg skrevs ca 6 mån efter min operation.

En riskfylld överviktsoperation ska jag inte genomgå. Jag måste bara skärpa mig lite till!

Detta är jag våren 2017. Här någonstans började mina tankar kring operation. Hade tänkt tanken tidigare än så men alltid kommit fram till att jag inte skulle göra det. Jag visste inte så mycket om det, hur det gick till eller så, men kom ändå oftast fram till ”nej en riskfylld operation ska jag inte genomgå..jag måste bara skärpa mig lite till”. Min man tänkte likadant, vågade inte att jag skulle genomgå en stor operation, trots att han såg hur dåligt jag mådde år ut och år in.

Jag är då 36 år gammal. Har varit överviktig sedan tonåren, vet inte exakt när det började. Men jag har två föräldrar som alltid varit överviktiga och trots att vi alltid ätit nyttig mat hemma så smög tidigt en känsla av hunger in i mitt liv. Har liksom alltid varit hungrig och sugen. Alltid firat med mat och alltid tröstat med mat. När jag var liten kunde jag erbjudas middag hos en kompis och sedan gladeligen äta middag hemma igen efter någon timme. Inga problem… Och som vuxen kunde jag äta full middag och sedan plocka rent från barnens tallrikar i köket när jag städade undan. Som att det inte fanns någon botten i mig. Alltid hungrig… eller rättare sagt Aldrig mätt.

Känner någon igen sig?

Här är jag som barn. Gullig som tusan 🙂 Och inga bekymmer med vikten än

Min kusin och jag var tjocka tillsammans, vi har stöttat varandra genom tusentals dieter

Jag har haft min bästa vän och vapendragare i livet, min kusin, vid min sida. Hon och jag har alltid varit tjocka tillsammans. Förstått varandra, stöttat varandra i tusentals dieter. Peppat och tröstat. Jag kommer återkomma till henne sedan, men vill bara berätta att jag aldrig känt mig ensam i detta. Min mamma och min syster har alltid brottats med samma bekymmer men jag har nog oftast känt mig tryggast med min kusin i denna livets vikt-resa. Med mamma blev det bara känslor av dåligt samvete trots att hon ALLTID velat mig väl och alltid egentligen varit den bästa av stötestenar.

I högstadiet och gymnasiet var jag tjock. Inte jättetjock, men kunde inte köpa jeans lika lätt som kompisar och skämdes på badstranden. Var kär på avstånd i många killar men tänkte alltid att de inte ville ha mig för att jag var tjock. Jag drömde i hemlighet att jag skulle hitta ett blixtlås någonstans på kroppen och upptäckanej, det är inte jag som är tjock, jag har bara en tjock-dräkt på mig och nu när jag hittat blixtlåset, så kan jag ta av dräkten…

 

 

Lilla lilla Louise, önskar jag kunde åka tillbaka och berätta för dig att det kommer ordna sig.

Vuxna livet bestod av en ständig kamp mot mat och mot kilo. Jag ökade stadigt i vikt, några kilo per år. Några gånger gick jag ner i vikt, en Asienresa (när jag konstigt nog levde på öl, chips och pommes då vi inte direkt hade fullt i plånboken) och när jag hade hjärtesorg vid 26 års ålder. Som jag mådde bra av det, fick självförtroende och rakare rygg, trivdes. Fick komplimanger och steg i graderna av dem. Och så när kilona smög sig på igen.. lika lätt blev jag nedtryckt igen. Hatade min kropp, vantrivdes i den..

Många har sagt till mig, nu när jag startat denna resa mot en normalvikt och ett hälsosamt mående ; ”jag har alltid tyckt att du verkade trivas så bra med dig själv”, ”jag har aldrig märkt att du haft dålig självkänsla” och ”du har alltid verkat vara så stark i dig själv”. Kanske var jag det? Eller lurades jag? Jag vet ärligt talat inte. Jag ÄR ganska stark i mig själv. Och dessutom så BLEV jag väldigt stark tack vara min älskade man Micke, som alltid höjt upp mig och min kropp till skyarna. Han gjorde allt bättre. Hos honom har jag alltid varit avslappnad och trygg. Men hur bra han än tyckte om min kropp så vantrivdes jag själv.

Hatade att alltid ha leggings/underbyxor under kjol, hatade att inte kunna köpa jeans som vanligt folk, hatade att låren bredde ut sig på busstolarna så att jag nuddade vid andras ben. Jag hatade att se mig själv naken. Jag hatade att se andras blickar bränna in i mina lår och rumpa. Jag hatade min kropp och ändå så kunde jag inte förmå mig att hjälpa mig själv.. Eller…

Nej minsann, så är det inte! Jag har lärt mig så mycket i denna resa, lärt mig att detta inte är mitt eget fel. Lärt mig att jag gjort så himla mycket rätt i livet angående detta men kroppens eget försvar mot svält gör att alla fina dieter jag gjort har funkat toppen i det korta loppet men när jag försökt återgå till ett ”normalt” liv så smyger sig alla kilo på, plus några extra, och i samma utsträckning smyger sig ångestkänslorna på.

Jag vägde som mest 115kg. På min invägning på Alerismottagningen i Malmö vägde jag 115 kg. Det var 1 oktober 2017. Så mycket hade jag aldrig vägt, inte ens i mina två graviditeter. Halvåret innan vägde jag cirka 110 och klarade inte att minska från det. Hade tröttnat på alla dieter. Orkade inte mer. Fick alltmer ångest hemma, med panikångestattacker och andnöd. Visste inte säkert att de hade med min övervikt att göra, men jag antog det. Mina ångestattacker kom oftast efter att jag tänkte dåliga tankar om mig själv eller vi skulle bort och jag hade inga kläder jag trivdes i. Svaret kom egentligen till mig först nu, cirka ett halvår efter operationen då jag insåg att jag inte fått en enda sådan sedan min resa började 1/10 2017.

I del 2 av ”Varför operation?” kommer jag berätta vidare om vad som gjorde att det slutligen blev en gastric Sleeve och varför det är det bästa jag gjort.
Nu ska jag gå in och röra ihop en tonfisksallad till mig och min familj och njuta av det härliga sommarvädret och njuta av min starka friska kropp och det faktum att jag inte överhuvudtaget denna sommar har använt leggings/underbyxor under kjol. Bara det är en tillräcklig vinst i sig!
kram på er

Kommentarer

Tack för att du delar med dig! Det är som att jag skrivit vissa delar av det du berättar….Så skönt att det är fler med samma tankar och framförallt att du gjort något åt det och att det fungerar!!!

Sitter här nu och det är sommar och jag vill verkligen inte åka någonstans, vill inte visa mig, vill inte stå där uppe framför spegeln och försöka kränga på mig kläder som för längesedan blivit försmå…får panik när vi ”måste” åka nånstans och mår superdåligt, försöker sätta på ett leende och se glad och stark ut, men helst av allt vill jag bara dra en filt över mig och aldrig mer gå ut 🙁 längtar så till september!!

Ja fy Maria så dåligt jag mådde. Jag vet VERKLIGEN hur du känner! Det inverkar på precis hela livet! Och det var precis därför jag bestämde mig för operation till sist…
Jag längtar också till sept, för din skull!
Kram Louise

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fler inlägg

This error message is only visible to WordPress admins
Error: Cannot add access token directly to the shortcode.