Hej på er och trevlig fredag!

Hoppas ni haft en fin vecka? Jag har ju som sagt jobbat hemifrån hela veckan men frisk från covid19 nu. Så skönt. Lukt- och smaksinnet är fortsatt borta men det kan vara så rätt länge har jag hört.

I veckan fick ni ett inlägg om Q&A och idag kommer ytterligare ett. Det tenderar att bli långa inlägg från mig (har väl för mycket att säga :-)) så här kommer fortsättningen! Frågorna fick jag på mitt Instagram.

Hur får man en sund relation till vågen? Hur gör/tänker du?

Ja du. Det är inte lätt. Många, precis som jag själv, hade ju ett väldigt komplicerat förhållande till vågen innan min operation. Aldrig gillat ställa mig på vågen. Men ibland har man ju varit tvungen. Under mina graviditeter har jag haft det jättetufft med det.

Och att hoppa upp på den monstervågen (såg ut som en sådan för hästar!) på invägningen på operationsdagen var hemskt. 115kg stod det på den. MEN! Sedan dess är vårt förhållande lite trevligare, jag och vågen.

I början vägde jag mig precis hela tiden.

Det var så peppande att det hela tiden stod nedåt nedåt nedåt. Men efter ett par veckor bestämde jag mig för att bara väga mig en gång i veckan. Jag valde fredagar, innan frukost och naken. Ibland ”fuskvägde” jag mig en dag till i veckan, men jag skrev bara upp fredagens vikt. Jag var en sådan som gick ner stadigt hela tiden, hade inte några större viktplaåtåer som är ganska vanligt. Jag hade istället en liten viktplatå varje månad och kom slutligen på att det var i samband med min ägglossning. Ni kan läsa lite mer om mina tankar om vågen här.

Efter jag gått i mål för cirka 2 år sedan så väger jag mig mer sällan. Hoppar upp lite då och då. Vill ha koll och tänker inte släppa på den. Vill ha kontroll över att jag inte ökar i vikt. Men har också förståelse för att siffrorna skiftar lite då och då.

Om man har en dålig känsla av vågen så tycker jag faktiskt att man ska ställa undan den. Det är inte bra. Men om man inte tar illa upp av den så är den ju ett bra mätinstrument. Men det finns även andra bra. Mäta cm är ju jättebra. Och att känna efter i kläder, så de passar som vanligt, är ett annat bra instrument.

Här nedan ser ni min viktkurva. Jag slutade föra in uppgifter i den efter nov-18 för då var jag viktstabil och pendlande mellan 70-72 hela tiden. Idag 1,5 år senare står vikten någonstans mellan 71-74 och det är jag väldigt nöjd med.

Här kan ni läsa om min bloggkollega Ursulas relation till vågen.

Började du med någon mental förberedelse/bearbetning innan operationen?

Nej det gjorde jag inte. Tyvärr var det inte ett krav från min kliniks sida, vilket jag tycker är lite tråkigt. Jag har faktiskt frågat dem om det och fick svar om att andra operationer inte ger en automatisk remiss till psykolog så överviktsoperationskliniker arbetar ofta utifrån samma tanke. Dock tycker jag att en överviktsoperation ger en större skillnad i livet och större risk för psykologisk påverkan, både bra och dålig sådan, än de flesta andra operationer. Och att det hade nog varit bra för många att ha en kontakt med en terapeut att kunna ringa till om man efter operationen kände behov av det.

Jag som barnmorska vet också att det är mycket svårt att ta tag i att ringa sin vårdcentral och be om remiss till psykolog, när man redan är ”under isen” – då är det för tufft. Men om man har en kontakt sedan innan så är det lättare att bara ringa och flagga för att man börjar må sämre.

Men vi kan inte göra något åt det.

Dock uppmanar jag alla att ta en ordentlig funderare innan operationen om:

Varför hamnade jag i övervikt?

Om man börjar ställa sig den frågan så har man större chans att försöka bryta eventuellt dåliga vanor redan innan. Men det är inte så lätt, det säger jag inte. Många vet inte direkt om anledningen till att de fått alla dessa extra kilo på kroppen. Dock är jag övertygad om att tanken: Jag gillar bara mat inte oftast är hela sanningen, om man säger så!

Sedan tror jag att det är extra viktigt att ha stöd runt omkring en. Att de flesta nära vet om att man gör en operation, så att man kan få hjälp och förståelse om man behöver det. Och att vi som var liiiite äldre när man gör operationen kanske har en annan trygghet i kroppen, som unga inte har lika lätt. Det är inte alltid sant, det vet jag! Men jag har fött två barn, har en make sedan 13 år som älskar mig förutsättningslöst och har ett yrkesliv bakom mig med många möten av många olika slags människor.

Är man 20 år tror jag att det finns mer anledningar till att man även behöver ett psykologiskt stöd under sin viktresa. Och den kan du absolut få via din vårdcentral. Sedan ska ni veta att OM ni önskar så kan ni absolut tvinga er klinik att skicka en remiss till en psykolog, även om det bara är för ett par samtal.

Det var allt för denna gången!

Idag är det arbetsdag för mig hemma (skriver detta på min lunchrast) och i eftermiddag hämtar jag våra gossar för att fira sommarlov. Det är fortfarande två veckors jobb och förskola/fritids kvar för oss men ingen skola för min store gosse efter idag. Och som att fira slut på terminer och min avslutade Covid19-sjukdom så bjuds vi på Skaldjursplatå och bubbel hos våra fina vänner. Jag har med mig den obligatoriska jordgubbstårtan! Hur härligt låter inte det va?

Kram på er alla och skickar en önskan om en härlig helg!

Louise

 

 

 

7+

Kommentarer

Tack för svar på min fråga 😊. Alltid intressant att höra hur andra tänker och resonerar 😊
Kram Jenny

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fler inlägg

This error message is only visible to WordPress admins

Error: API requests are being delayed. New posts will not be retrieved for at least 5 minutes.

There may be an issue with the Instagram access token that you are using. Your server might also be unable to connect to Instagram at this time.

Click here to troubleshoot.