Fick tipset om att vädra mina tankar om hur psyket hänger med efter en överviktsoperation. En följare på Insta ville veta… Så här kommer dagens dravel om det 🙂

Ja du… för mig har det hängt med ganska bra. Inte haft någon identitetskris. Tror dock det är vanligare än man tror. Att man helt plötsligt inte är den man är van vid. Att man får mer blickar än förr. Att man sträcker på sig mer. Att man för första gången faktiskt gillar att köpa, prova och ha på sig fina kläder. Att man befinner sig i kropp som man plötsligt inte hatar.

Underbara känslor men kan också vara tuffa. En vän på Insta sa en gång klokt: ”Jag var van att vara ’clownen’ i ett sällskap. Den roliga. Den spexiga… Nu behöver jag inte vara det längre…. och vem är jag då?”

Ja sådant kan vara lite tufft att hantera.

Eller om man ångrar sig? Blir för smal? Om man märker att ens dåliga mående trots allt inte satt i kilona, utan när kilona rasade av från mage och lår, så satt ångesten kvar? Om man får komplikationer som är svåra att leva med?

Mycket svårt…

Min uppfattning är att det psykologiska stödet haltar. Jag fick inget erbjudande om någon kuratorskontakt eller psykologsamtal inför eller efter min operation. Fick du?

Men jag tycker att det borde vara så. Detta är den största förändringen i mitt liv sedan jag fick mitt första barn. Och att inte få lite stöd i det är fel tycker jag. Mitt råd till dig är att du via din vårdcentral ber om ett kuratorssamtal. Alla har rätt till det. Gör det. Prata med någon om hur det känns, även om det inte känns dåligt. Och om det känns tufft, gör det med ännu större anledning.

Nu får ni ha en ljuvlig dag! Snart helg ju 🙂

Kram
Louise

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fler inlägg