Hej och godmorgon i stugorna? Har ni sovit gott?

Fick frågan häromdagen, vad mina barn har för tankar kring min överviktsoperation. Har nämt det lite här men idag berättar jag om hur de ser på det idag, snart 2 år efter min operation.

Mina söner är 8,5 år och snart 4 år. Åttaåringen var stor när jag gjorde min op så inför honom har jag varit rätt ärlig. Berättade inte i detalj vad jag skulle göra innan operationen men har så smått berättat sanningen för honom efteråt. Han vet att jag har gjort den för att jag inte klarade att gå ner i vikt och att vara så överviktig som jag var, är inte hälsosamt.

Han vet att min magsäck är mindre, att det är därför jag äter mindre portioner och måste äta långsamt. Han är klok, min gosse, så när jag ibland äter lite för snabbt så kan han stoppa mig och påminna mig.

Men han har ändå inte frågat så mycket i detalj. Barn är väl så? Accepterar det mesta om man är lagom ärlig. Inte smusslar och håller hemligheter? Jag vet inte, med det känns så i alla fall.

Någon gång för några veckor sedan så fick jag känning av att jag inte ätit något ordentligt på länge. Jag blev svag och darrig. Sa bara till barnen att jag måste äta, för jag inte ätit på länge. Då gnällde och tjafsade min lille son lite, precis som en liten ska göra.. Då sa min store son till sin lillebror:

Ludvig, mamma är trött och måste äta, du förstår, hon måste vara noga med det efter sin operation. Så nu är vi lugna och snälla tills hon mår bättre!

Älskade gosse. Han är så klok!

två barn på skogsväg

Min yngste gosse Ludvig, han kommer inte ihåg mig som tjock. Han var 2 år när jag gjorde operationen så han minns inte mig innan dess. Så han märker han nog ärligt talat ingenting. Han frågar inget och undrar inget. Jag är öppen med att jag gjort en operation så jag berättar gärna om det för andra vuxna även när barnen är i närheten men han undrar ingenting om det. Nu. Han kanske gör det sen.. Men då får det bli så. Då ska jag vara lika ärlig som jag varit med hans storebror.

Hur har ni andra gjort? Hur tänker ni kring barnen?

Ha en underbar dag mina vänner!

kram

Louise

Kommentarer

Jag är väldigt kluven till att berätta, dottern har fått veta hon är 26 år 🙂 sonen på 21, vet jag inte om jag kommer berätta för, han kommer bli orolig inför operationen, kanske han får veta efteråt? Han bor inte hemma utan 25 mil härifrån och kommer hem ungefär varannan helg, tror inte han skulle märka nåt?

Vet inte ens hur jag ska göra med vänner, bekanta? De där ju vana att jag pendlar i vikt om vi säger så 🙁 de kommer bara tro att jag kör ännu en diet att jag går ner och sen kommer gå upp igen.

Vet inte om jag vill berätta?

Kanske känns annorlunda efter op?

Folk är så dömande och jag vet inte om jag orkar det?

Just nu sitter jag här ganska ledsen, skulle med ungarna till stan, men när dottern kom så vi skulle åka så gjorde jag misstaget att ta en titt i en helfigursspegel och blev så deprimerad så jag valde att stanna hemma….

Hatar hur jag ser ut nu, och sitter verkligen och räknar ner dagarna till operation!!

Vädret utanför fönstret speglar kanske mycket hur jag mår just nu…..regnet strilar ner.

Ledsen kram från Maria

0

Åh Maria. Var inte ledsen för sänk är det ju äntligen bestämt. Nu äntligen ska ju livet ändras för alltid! Tänk och skriv ner allt som du önskar ska förändras. Skriv ett brev till dig själv som blir härligt att läsa om ca 6 mån! Kämpa på och häng ett lakan över spegeln om du behöver!
Kram
Louise

0

Åh, precis det här funderar jag över nu! Mina barn är i yngre förskoleålder (och jag är inte ens opererad än utan bara i planeringsstadiet) men jag tänker redan nu på hur jag ska förklara för dem när de blir äldre om de undrar varför jag gjorde det etc. Jag har två döttrar och är rädd att jag på något sätt ska spä på den utseendehets som de ändå kommer utsättas för i övriga samhället…Men förhoppningsvis behöver det kanske inte bli någon stor grej kring det hela.

0

Hej Louise och Maria!

Jag berättar inte för alla som korsar min väg. Närmaste familjen och ett par goda vänner. Det räcker. Det har gått drygt ett år sen op och jag är glad att jag inte berättat på jobb, grannar etc.
Jag gör ingen stor sak av det…..
Det är ju ändå en privat och intim sak, det är min kropp och mitt psyke det handlar om och det har jag inget behov att diskutera med andra om.
Mitt hela liv har jag mött människor med ”goda” råd som ät mindre, rör på dig mer…………är inte intresserad av att det pratas bakom min rygg……..folk är dömande, jag behöver ingen åsikt och kommentar från andra. Behöver inte förklara mig, inte heller försvara mitt beslut.
LCHF, viktväktarna, operation etc är bara olika verktyg, vilket man väljer intresserar ingen heller…..
Kram Lotta

0

Ja det är ju verkligen ingen annans business! Bra att man gör så att det känns bra. Kram på er båda!
Louise

0

Hej!
Jag kommer att gå på flyt i nästa vecka inför min operation i september, och jag har berättat för de flesta att jag skall opereras, och har bara fått en massa hejarop och en del är oxå lite oroliga.
Anledningen att jag har valt att vara öppen är att om jag beter mig mer underligt än vanligt sen så vet de flesta varför.. 🙂
För mig är det ett sätt att bearbeta hela grejen, men förstår de som väljer att inget säga, det är ju ett val som man själv gör.
Jag har inte berättat för mitt barnbarn ännu men kommer att göra det inom kort, för hon kommer att undra varför jag bara äter flytande föda, så det kommer nog att bli närmaste veckan.
Det är så skönt att få lite olika inblickar på hur det är att vara opererad, och innan och direkt efter.
Alla är ju olika!
Så fortsätt att dela med er!
Kram Virpi

0

Vad spännande Virpi, kan nästan själv längta tillbaka till den där magiska tiden innan op, det känns faktiskt så! Kram på dig
Louise

0

Tack vilken bra idé att skriva ett brev till mig själv, det ska jag ta och göra omedelbums! Känns lite bättre idag ….bara jag håller mig ifrån speglar och skyltfönster…hmm och så har jag jobbat för fullt i dagarna 3 och då känns det bättre 🙂 Tack för att du finns här känns verkligen jättebra att man kan gå in och läsa och fråga om man vill 😀

kram Maria

0

Till Lotta, tack för pepp, och skönt att läsa att fler tänker lite som jag även om det för den skull inte är rätt för alla 😀

kram/Maria

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fler inlägg