Lunchen på Aleris Kristiansstad var intagen. Vi hade fått info av sjuksköterskan och av läkaren. Vi fick med oss all info vi behövde hem. Vi fick återbesökstid som skulle göras på Alerismottagningen i Malmö efter 6 veckor och blodprovsremisser som skulle tas 6 mån efter operationen. Vi fick morfintabletter att ta vid behov första dagarna och recept på resten av medicinerna. Vi fick också med oss ett mellanmål som skulle intas på vägen hem. Det serverades ananassmoothie men jag är allergisk mot färsk ananas så jag fick en vaniljsmoothie. Vi sade hejdå till varandra och så var vi då utskrivna.

 

Min älskade man Micke hade kört till Kristianstad för att hämta mig. Och så var det nu dags. Nu var jag utskriven och redo för resten av mitt liv. Jag mådde toppen. Trött, lite ont axlar av gasen, lite tagen, men glad. Mådde toppen! Jag var nu i mini-mageland!

 

 

Väl hemma bäddade jag ner mig i soffan. Frös som en galning. Min man startade en brasa till mig. Det är väldigt vanligt att frysa efter en Baritrisk operation. Energin går till viktnedgången och det förbränns mycket i kroppen. Så frös gjord jag dagligen i flera månader. Nu, 9 mån efter operationen, har det lagt sig, jag är ungefär som innan operationen. Men jag har tidigare varit ganska varm av mig, det var jag inte första månaderna efter operationen. Dubbla tröjor, strumpor och full pyjamas på nätterna. Inneskor.

 

 

Min man hämtade hem barnen och jag berättade lite smått för dem vad jag hade gjort. jag hade inte velart oroa dem i förväg, sa bara att jag skulle iväg med jobbet över natten. Men nu berättade jag för min store son, han var knappt 7 år då, att jag hade opererat magen, att det inte var farligt och att jag mådde bra, men jag kunde inte äta som vanligt. Min yngste son Ludvig, då precis fyllda 2 år, märkte ingenting.

 

På kvällen åt jag min egen fisksoppa som var förberedd sedan tidigare. Familjen fick potatismos och falukorv.

 

Det är vanligtvis jag som står för all matlagning hemma och detta hade oroat mig lite innan operationen. Så klart kan min man laga mat också, men var rädd att det skulle bli svårt för mig att laga mat till dem som jag själv inte kunde äta. Men det var verkligen inte ett problem. För det första hade min kära mamma kommit med 5-6 uppsättningar middag som jag kunde tina till familjen (hur gullig?!) och för det andra, så var jag inte ens sugen på ”riktig” mat, så det blev aldrig något problem.

 

Jag kommer ihåg att jag var väldigt glad att jag var över ”kullen”. Det skulle bli mycket jobb framöver, men själva operationen var över och det kändes skönt. Största risken för komplikationer efter operationen, var den allra första dagen och sedan ett par dagar till. Men hände inget då så var risken lite att något allvarligt skulle inträffa.

 

Största risken för komplikationer är att operationssåret går upp/läcker och det innebär ju att maginnehåll kommer ut i fri bukhåla med infektion som följd. De gör många saker för att förhindra detta och Aleris har en mycket bra statistik på detta. Andra komplikationer är tarmvred (mest för Gastric Bypass-opererade).

 

Nu var det fredag och vi skulle ha helg, alla fyra tillsammans. Jag mådde så bra och var så nöjd. Jag såg fram emot mina veckor hemma när jag skulle lära mig mitt nya sätt att äta och dricka vatten. Planerad sjukskrivning var 2,5 vecka på heltid. Jag, precis som alla andra på Aleris, erbjöds fyra veckors sjukskrivning men fick inte ihop det med mina patienter på Mama Mia. Så 2,5 vecka på heltid blev det, men på slutet av den perioden känd jag mig inte helt bra nog för att återgå på 100% så jag ändrade mig till att ha ytterligare en vecka på 50% innan jag återgick till jobbet på riktigt.

 

Jag drack mitt vatten med sugrör (tips!) och blåste i pipen för att få gasen att försvinna helt. Jag gick en promenad med familjen. Sakta. Energin var inte på topp, men jag var glad och tacksam att allt gått så bra.

I min dagbok har jag denna dag, den 19 oktober 2017, skrivit;

Nu börjar det på riktigt! Jippie! Egentligen har jag ju längtat till detta i över 20 år…

Jag kommer fortsättningsvis varva inlägg från idag (9 mån efter op) med tillbakablickar på första tiden som opererad. Hoppas ni kan följa det även om det kan tyckas rörigt. Kram på er alla där ute!

Louise

 

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fler inlägg