Godmorgon i stugorna. Imorgon är det Lucia, en stor favoritdag för mig. Ska jobba idag igen efter min åderbråcksoperation, har inte så farligt ont och ska försöka lägga upp benet så ofta jag kan.

Jag har två barn, min store son Oscar är född i febr 2011 och min yngste son Ludvig är född i okt 2015. När jag opererades var Oscar 6,5 år och Ludvig var 2.

Jag våndades lite om hur jag skulle göra med dem. Jag har varit rätt öppen med min operation till de allra flesta men barn är ju annorlunda.

Här sitter jag i soffan, dagen efter min operation!

När jag började på min Modifastkost

inför operationen så sa jag till min store son att jag behövde operera magen men det inte var något farligt. Han tänkte nog inte så mycket på det då, tror jag. Försökte att inte prata så mycket om det hemma. Sedan när det var dags för operation så berättade jag bara för honom att jag skulle iväg med jobbet över natten. Ville inte oroa honom. När jag kom hem så berättade jag för honom att jag behövde operera en sak i min mage, att de hade gjort 5 hål på min mage, visade honom plåstren. Berättade också att jag behövde nu äta lite mindre men ofta. Och operationen gjorde att jag behövde bara äta flytande mat någon vecka men att jag sedan kommer äta som vanligt.

Någon gång där i början kommer jag ihåg att han frågade ”ska du alltid äta så där lite?”. Då svarade jag att:

Ja jag kommer äta små portioner, men det går bra, jag är mätt och nöjd och vill inte ha mer.

Och han har varit nöjd med sådana svar.

För min tvååring sa jag ingenting, han märkte inget och har inte frågat något om det sedan dess heller… 🙂

Så småningom

så berättade jag lite mer för Oscar. Sa att jag inte var så stark i kroppen som jag ville vara. Berättade att jag ibland åt lite för mycket mat och det gjorde att jag inte kunde vara så pigg som jag ville, så operationen har gjort att jag äter lite mindre men bättre. Han har accepterat det. Inga fundersamma frågor har faktiskt kommit sedan dess. Men han vet att jag har gjort en operationer som har förminskat min magsäck. Kommer det frågor i framtiden så ska jag försöka berätta ås sanningsenligt jag kan, men genom att fokusera på hälsa, frihet, pigghet, starkhet och glädje.

Så gjorde jag och det har fungerat bra. Hur har ni gjort med era barn? Allt beror ju på vilken ålder de är i, eller hur?

Nu får ni ha en fin onsdag. Nu ska jag till jobbet och träffa mina härliga kollegor igen. Ta hand om varandra idag!

Kramar till tusen

Louise

Ps. I helgen kommer ett relaterat inlägg, som handlar om mina tankar om hur man just gör med barnen och för att skapa förutsättningar för att de INTE ska bli överviktiga och behöva en överviktsoperation i vuxen ålder, som jag.

 

 

Vill verkligen inte att mina barn ska ärva min kropps- och matångest. Men hur gör man? Mina mamma gjorde ett bra försök att inte överföra sin övervikt till mig men gener är starka och dessutom så hur hon än försökte, så blev det nästan tvärtom.

Om hon försiktigt sa: ”nej det räcker no med två portioner” så blev jag förnärmad, arg och obstinat och åt mer bara för att… Är det någon som känner igen sig?

Så hur gör man? Mina tankar är så här:

Barnen ska aldrig få höra orden banta, diet eller tjock, fet, kalorier…

Fokusera på stark, frisk, hälsa, pigg, glad istället för andra ord. (Min äldste son sa till mig när han var 3-4 år: när jag blir gammal vill jag ha lika stora ben som du har, för jag vill också vara så stark som du är…)

Godis

Skapa goda matvanor tidigt. Lördagsgodis… jag är tveksam till det omtag ska vara ärlig för då blir det så mycket hets på lördagar… Lördagar är lika med godis. Förstår ni? Jag gillar det inte. Här kommer vissa lördagar utan att det finns godis. Och ibland äter vi choklad en tisdag. Och godis är inte bara sådant fabriksgodis. Har vi någon kaka Elle popcorn eller pumpakärnor så kallar jag även det godis. Jag vill ha bort hetsen kring mat i vår familj.

Läsk

Läsk är a big no-no hos oss. Läsk är nog det värsta livsmedel (är det ens ett livsmedel) jag vet. Så mycket socker och energi, utan det minsta näring eller mättnad. Läsk har vi myyyyyycket sällan hemma. En burk cola dricker min man ibland. Och till julen finns det julmust. Annars är det rätt tomt på det. De dricker vatten och mjölk till vardags. PÅ fredagsdricnken blir det ca 1 dl av något annat, tex svag juice eller ”päronvatten” – min uppfinning som är vatten med en-två droppar fun light Appear (ja jag tycker egentligen inte att barn ska dricka light heller men jag dricker det och de har fått smak för det så därför får de smaka ibland)

Grönt

Grönsaker till varje måltid. Olika sorter och roliga alternativ så att det blir mer härligt. Mina barn älskar grönsaker. Ibland måste jag be dem ta lite mindre så att de får i sig protein och andra kolhydrater också 🙂 Minigurkor, minipaprikor. grönsaker med några bitar vindruvor. Oliver, morotsstavar innan eller till maten. Ärtor. Ibland får de frusna ärtor i en skål innan maten som snacks för de älskar det. Edamamebönor. Rover ner grönsaker i alla möjliga maträtter. Grillade grönsaker.

Rörelse

Min store son följer gärna med mig på träning, jag joggar eller powerwalkar och han cyklar bredvid. Vi klär på oss träningskläder och gärna med svettband och annat så att det blir kul. På vår, sommar och höst är vi mest ute när vi är lediga. Jag och min man plockar och fixar i trädgård, garage osv och barnen cyklar och leker kring oss. Vi kör dans-stopp hemma. Ja vi kan nog röra oss mycket mer än vi gör men vi försöker få in det i vardagen så att det inte bara är organiserad träning 1-2 ggr/vecka. Det är bra tror jag, så att det inte blir tvång och tråkigt.

Bort med gamla stigma

Säg inte att man måste äta upp det man har på tallriken. Ja de måste lära sig att ta upp vad de tror de orkar, men ärligt, hur viktigt är det? Vi slänger ändå inte mat, jag skrapar ner det i en burk så blir det bra till lunch imorgon också. Eller så blir några korvbitar perfekt tillbehör till min äggröra en annan dag…Vi äter middag i köket ibland och i soffan ibland. Vi äter med bestick vanligtvis men fredagar så är det plockmat med händerna.

Kommentera inte kroppen negativt

Detta tror jag Såå mycket på. Mina barn har aldrig hört mig säga något negativ om min kropp. Har aldrig visat dem min ångest. Nu är jag realist, de har säkert känt av det ändå, barn hör och känner det mesta som försiggår, men jag försöker i alla fall. Nu när jag blivit smal så kommenterar jag inte heller den så att de hör. Försöker lägga andra värderingar i det såsom att jag är stark, friskare och har lättare för att springa och hoppa istället. Och även deras kroppar. Säger ofta till dem att de har starka bra ben eller att deras händer är så bra på att rita eller vilken tur att de har så bra mage och rygg som kan göra bra kullerbyttor osv.

Om de blir överviktiga…hur gör vi då?

Jag kommer stödja och inte komma med pekpinnar. Kommer laga nyttig mat och hålla ner onyttig mat (för så klart äter vi onyttig mat också i detta hus). Kommer föreslå mer utflykter med promenader/simning/cykling så att rörelsen kommer utan att det blir tvång. Kommer göra så mycket jag kan för att ge stöd, jag vet ju verkligen hur det känns.

Mina tankar för dagen, mina vänner. Ha en riktigt fin dag!

kram
Louise

Kommentarer

Min barn är 5 och 3 år gamla. Inför min operation förklarade jag att jag skulle till doktorn för att de skulle kolla i min mage, jag var då tvungen att sova där men att det inte var något farligt. Min stora pojke har gjort många undersökningar i sin mage så båda förstod direkt. När jag kom hem så visade jag mina plåster så att de skulle förstå att de skulle vara försiktiga. De frågade såklart varför jag hade så många och jag sa bara att de var tvungen att kolla inne i magen och ’fixa’ en sak som behövde göras. Inget farligt. De har accepterat det utan problem. Nu är jag fortfarande i flytfasen och frågor om varför jag bara äter soppor/yoghurt har kommit & då har jag bara förklarat att det är en kort tid nu medan magen ska läka och att jag sen får äta samma som dem igen 🙂

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fler inlägg