Halloj! 

Den här gången kan jag verkligen säga att det var ett tag sen ni hörde nått ifrån mig! Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så mår jag inte helt 100. Mitt mående är inte på topp just nu varken psykiskt eller fysiskt. 

Identitetskris

Psykiskt så känns det som jag har tappat mig själv. Enligt min dietist och kurator så har jag någon form av identitetskris det låter ju lite klyschigt. Men så är det. Jag är sjukt glad att jag har gjort min gastric bypass, så det är verkligen ingenting jag ångrar. Men det har verkligen satt mitt psykiska mående i gungning. Jag har väldigt svårt att se resultat hos mig själv. Jag ser ju såklart fysiska resultat alltså att siffrorna på vågen minskar och när jag jämför bilder så ser jag såklart skillnad. Men väldigt ofta så känner jag mig nästan större än förut. Jag vet att detta är vanligt för oss som går ner snabbt och hjärnan inte hänger med men att det skulle ta så här hårt psykiskt var jag kanske inte helt beredd på. Men det sjukaste är att i nästa sekund så känner jag mig supersnygg och är helt plötsligt väldigt social och vill ut och träffa folk osv osv. Det är det där som ställer till det, det pendlar så extremt mycket och det pendlar lixom flera gånger om dagen. 

Dags att träffa en kurator

Jag har insett att jag inte kan hantera detta själv, så på måndag nästa vecka ska jag börja gå hos en kurator. För detta påverkar mitt vardagliga liv så pass mycket och går även ut extremt mycket över mitt förhållande. Ärligt talat så vet jag inte vad jag vill med något just nu och det är så svårt att förklara hur man mår eller varför man mår dåligt när man inte ens vet själv.

Där jag gjorde min operation i Lindesberg, finns det ingen kurator kopplad till obesitasteamet så jag ska börja gå hos en på min vårdcentral. Jag tycker detta är lite konstigt eftersom enligt min läkare är det extremt vanligt att få en identitetskris eller må dåligt psykiskt efter en överviktsoperation. 

Stickningar och domningar

Till det fysiska då! Jag har fått stickningar och domningar i fötterna och händerna de senaste månaderna. Så efter att jag var på en extra kontroll hos min kirurg, så ska jag nu ta neurobion. Som är b-vitamin injektioner, för att se om det blir bättre. Min dietist sa att jag har gått ner VÄLDIGT mycket på väldigt kort tid. Då spelar det ibland ingen roll om man tar vitaminerna som man ska utan man kan behöva en megados med b-vitamin.

Men nu känns det ändå som det kanske kan bli bättre. Med mediciner och samtal så kanske jag snart är tillbaka på banan igen, ser iallafall ljuset i tunneln

Om ni mådde dåligt efter op så får ni gärna dela med er om ni känner för det. Jag känner mig ganska själv i detta och jag förstår att folk som inte gått igenom en op har svårt att relatera till hur jag känner!

Kram på er! ❤️

/Amanda

Kommentarer

Bra att du tar kontakt med en kurator, det är skönt att ventilera med någon som inte har känslor för en.
Det är en stor omställning med vikten och naturligtvis påverkar det även ens inre. Jag hoppas du får bra hjälp och att du snart känner dig så snygg & fräsch som du ser ut på fotona även inom dig.
Lycka till.
Jeanette

Skickar massa kramar och kärlek till dig, fina du! Jättebra att du tagit tag i att hitta någon att prata med och hoppas att det hjälper. ❤️❤️❤️
/Sophia

Kämpa på! Har själv inte mått dåligt efter min op men haft andra dippar, en utmattningsdepression bland annat. Bra att du tar hjälp! Stor kram till dig! ❤️

Bra Amanda att du ska prata med någon! Man behöver en lots som kan hjälpa till med tankarna innan dom skenar åt helt fel håll! Jag är en förtvivlad anhörig som står vid sidan av och har dammsugit nätet om pskykist mående efter viktoperation och nu hittat detta forum. Jag blir så förvånad och så jävla ledsen när jag ser liknande berättelser här om liv och relationer som kraschat! Jag fastnade för din här då det är så otroligt sorgligt likt det som hänt oss/mig i hela din beskrivning! Min älskade livskamrat och fru sedan nästan 30 år tillbaka har också gjort en viktresa. Vi lånade på huset och gjorde i samråd en GS i privat regi för precis tre år sedan. Till en början har allt varit bra och euforiskt för henne och mellan oss! i min värld har vi haft det jättebra mellan oss dom senaste tre åren. Nu har hennes känslor för mig runnit bort och hon har nya tankar/funderingar/värderingar som jag inte alls känner igen. Jag är hennes bästa kompis i känslan och inget mer….Hon skaffade en egen lya pangbom och lämnade mig i huset. Hon upplever att omvärlden behandlar och ser på henne på ett annat sätt nu och har svårt att lita på folk och sover dåligt. Jag är så förtvivlad att vår resa tillsammans ska sluta så här. Det här skulle bli så bra ju och vi skulle bli gamla ihop och det var inte så länge sedan det var så. Att inte en sådan här sak tas upp på listan för komplikationer och att ett obligatoriskt psykologsamtal görs efter 24 månader är ju ofattbart! Att en sak som enbart ska göra allt bra/bättre för allt och alla kan förstöra hela familjer och relationer så här och ingen kan hjälpa! Jag är så förtvivlad och kan nu bara låta tiden utvisa om hon hittar mig där inne igen, vilket bara måste ske! Önskar dig lycka till med din fortsatta resa och mitt råd från sidan av är att försöka att låta din kamrat uppskatta dig och försök att använda det för att må bra!

Magnus 46 år ung

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fler inlägg

This error message is only visible to WordPress admins
Error: Cannot add access token directly to the shortcode.